'

Hade alltså min intervju idag, det gick toppen. Blev intervjuade av en tjej som själv varit i Italien i ett år och som senare jobbat på YFU kontoret med just anmälningsprocessen och intervjuer och sånt, det kändes lite bra :)

Hon ville veta lite om vad jag gör på fritiden, vad jag hjälper till med hemma och vad min familj gör tillsammans. Om jag hade några speciella förväntningar inför året och inför familjen (jag sa att jag gärna ville ha syskon, men om jag inte fick det spelar det ingen roll eftersom jag är van vid att inte ha det, jag har inga syskon här i Sverige), hur jag skulle hantera problem och mina bra och dåliga sidor. Hon berättade att på grund av den ekonomiska krisen är det svårare att placera studenter i USA och att jag kanske (antagligen) kommer få frågan om jag kan tänka mig något annat land i reserv (haha, kommer säga nej där, jag vill åka till USA. Eller, Thailand skulle vara coolt, men dit får jag inte åka så det går bort) och så frågade hon hur jag skulle ställa mig till om familjen är religiös, eller om det är ett homosexuellt par, en ensamstående förälder eller om familjen vill ta emot två studenter. I sånna fall får man alltid chans att "tacka nej" till familjen, om det är en "vanlig" familj så att säga, dvs mamma pappa barn, blir man tilldelad den familj som väljer en. Sedan pratade vi lite om utbyten rent allmänt och om att vara värdfamilj, eftersom YFU är en ideell organisation vill de jättegärna att fler tar emot studenter eftersom det är grunden inom YFU, så det ska vi fundera på. Det skulle vara kul, fast inte aktuellt förän jag kommer hem (då får jag ett syskon :) ).

Det hela tog ungefär femtio minuter och hon som intevjuade mig sa att hon absolut skulle rekomendera mig till kontoret! 
   Jag borde få besked inom ett par-3-4 veckor (4 veckor låter väldigt lång tid...). Blir man antagen ska man göra både en läkar-och tandläkarundersökning, och jag ska ändå till tandläkaren om ungefär en vecka och hinner jag få papprena som ska fyllas i innan detär det ju toppen, annars måste jag gå dit igen. Hon sa att jag kunde ringa kontoret på fredag och höra med dem och kolla om jag blivit antagen, så förhoppningsvis blir jag det och hinner få alla papper och behöver bara göra ett besök hos tandläkaren.

Samtidigt som det skulle vara skönt att kunna ta med alla papper dit på en gång vill jag vänta på skriftligt besked om jag blivit antagen, tänk vad spännande varje dag man åker hem tills den dagen det kommer... Och nu låter det som att jag är helt hundra på att bli antagen, men jag hoppas, och som intervjuaren sa, de flesta som inte får åka är de som inte är mogna eller inte har en realistisk bild över utbytessåret, och det har jag. Så jag hoppas verkligen!

En representant från YFU ringde och ville boka intervjutid med mig. Imorgon. Så imorgon förmiddag ska jag hem till en representant inte alltför långt bort och ha intervju! :D

Wish me good luck

Utbytesåret blir en dröm som blev sann. Har velat åka i flera år (i fyran visste jag att jag ville göra nåt i USA, i åttan bestämde jag mig för att det var ett utbytesår och nu har det gått två år sedan dess) och känner att det här är verkligen rätt.

I en tråd på utbytesstudent.se/forumo/ pågår det en diskusion om att åka eller inte. Jag har aldrig upplevt varken någon extrem utbytesmania eller befunnit mig i djupa svackor gällande att lämna allt för i princip vind och våg, och nu i höst har utbytesåret liksom... flytit iväg. Jag har inte tänk på det så mycket, inte varit jättetaggad på att åka, jag har mer känt typ "ja jag ska förhoppningsvis åka till USA nästa år, det blir bra, och dessutom orkar jag inte börja IB på riktigt i höst, blir skönt om jag kan vänta ett år". Har varit ganska neutral helt enkelt.

Det har gjort att jag nu börjar tänka lite, har skickat in papper till YFU och väntar på intervju, och det har slagit mig att tänk om jag inte kan åka. Om YFU inte har platser. Om jag inte blir antagen. Vad händer då? Bryr jag mig? Såklart jag gör, jag vill åka. Har velat åka i flera år och skulle bli så ledsen och besviken om jag inte fick åka.

Som en tjej på forumet sa, och som passar så perfekt till det jag försöker uttrycka men som inte går så bra;
"Jo visst, de kommer alltid fler chanser. Men man kan ju inte skjuta upp sitt liv och sina drömmar därför. Man kan inte veta förens man har provat, självklart är det så mycket enklare att leva kvar i det säkra, men egentligen vad har man att förlora genom att försöka? Därför tycker jag inte att man ska ge upp en dröm förens man är helt säker på att man inte längre har kvar drömen."

Även om jag tvekar, så vet jag innerst inne att det är som sagt rätt det här, jag kommer inte ångra mig. Det kommer bli bra i vilket fall i slutändan liksom, hur mycket jag än antagligen kommer hinna tvivla innan jag faktiskt sitter där på planet och inte har någon chans att ångra mig.

Har suttit och tittat runt på bloggar och videobloggar från utbytesstudenter som är iväg nu, och alla känns så stora, så vuxna. Fast jag vet att de är som jag, eller ett år äldre, och det är inte mycket skillnad över huvud taget. Undrar om jag kommer vara "stor" när jag är där borta?

... men jag hörde det inte och när jag kollade upp numret på datorn och såg vilka det var blev jag jätteglad och tänkte ringa upp, men vad sjutton, "nummret har upphört", fick jag till svar från hon som alltid pratar... Lite konstigt var det.
   Får väl vänta på att de ringer igen och ha telefonen till hand då! :D

Jag ska posta papprena idag!

-.-

Låter rubriken tala för sig själv den här gången.

Jag vill verkligen skicka iväg mina papper till YFU nu. Allt är ifyllt förutom en sak, men snart är det förhoppningsvis också klart. Då ska jag skicka dem! :)

För att få tiden att gå lite snabbare lägger jag in några fina citat som sagts senaste tiden.

Anna Maria, and from now on refered to as Awesomeness i bloggen, en dag på en kemilektion: "They join cause' one doesn't want one and one wants one and "PLOPP"."

Märta, också hon får ett smeknamn (Dimethylbutane) till Awesomeness när hon skulle ta bussen till henne, hon bor på landet: "Du åker genom en skog och kommer ut på en åker och då ska du gå av."
   (Ifall någon inte förstod det roliga där, vad består landet av om inte skog, åker, skog, åker, skog, hus, åker, skog? :D)
   Värt att lägga till att Awesomeness inte förstod när hon skulle gå av så hon satt kvar till ändhållplatsen 40 minuter bort ungefär...

Dimethylbutane igen, skulle förklara skillnaden på mig och henne idag på fysiken:
"Vissa lärare förklara förklarar på ett sätt, går ner i alla gropar vilket är jättebra för då förstår man verkligen allt, men dem tänker inte som du och du tänker inte som dem och eran kommunikation brister. Du ska utforska varenda gruskorn av vägen medans dem går lite snabbare. Eller så gör man som jag gör, när jag ser slutet av vägen då springer jag dit direkt men så händer det att jag ramlar i en grop för att jag inte har utforskat gruskornen som du."

Lite sånt som min vardag består av.

Nu blir jag snart lite irriterad. Varför ska det vara så svårt att få tag i en person när man behöver? Vi verkar aldrig vara hemma samtidigt...

Saken är den att på YFUpapprena är en fråga om man har släktingar som har varit iväg på utbyte tidigare, och eftersom jag har det och de vill veta land och år måste jag fråga min morster när mina kusiner var iväg (det är lättare än att försöka få tag i en som befinner i USA och en annan i London och den tredje har jag ingen aning om var han är) men. Jag får inte tag i henne. Ska prova ringa snart igen.

Och sedan ska vi betala anmälningsavgiften och skicka in papprena!

Är det idag.

Jag har förlorat en debatt idag, fått piller att knapra på i tio dagar framöver av doktorn, har så mycket att göra över helgen att mina böcker inte fick plats i väskan på väg hem från skolan, det är redan kolsvart utomhus och det var det inte för en halvtimme sedan och kommer tvingas välja mellan att kolla på Vampire Dairies eller Bakom Kulisserna på HPDH ikväll (ser jag inte på Vamp. Dairies missar jag det eftersom jag inte är hemma när reprisen går, då är jag och ser HPDH på bio!, men om jag inte ser på Bakom Kulisserna praogrammet missar jag det för vi kan inte spela in-.-).

Men inget av det där spelar någon roll för jag är så otroligt glad just nu!!!



Uppdatering 21.10: Jag glömde nämna att jag inte har lyckats få iväg mina papper till YFU än, måste få tar i min ena moster först... Wish me good luck, it seems to be pretty hard. Hon svarar aldrig på telefon :(

Nu händer allt på en gång känner jag. Var på biblioteket och tittade i stependieboken ett par timmar idag, rolig rolig läsning det där. Kanske det skulle finnas en hemsida som inte kostar pengar som man kan leta på, eller varför kan jag inte vara gjord av pengar? Skulle inte vara helt fel tycker jag :D

Har precis kopierat mina två senaste betyg som ska skickas in med ansökningshandlingarna, känner mig effektiv idag :D

Häromdagen pratade jag med mammsen och pappsen igen om USA, tänkte bestämma organisation. Allt lutar mot YFU, och pappa säger då "då får du gå vidare med det här nu då. Börja med i att fylla i ansökningspapprena".

Och jag blev liksom OJOJOJ? Hur fort gick inte det, jag hade trott jag skulle i alla fall lite övertalningsjobb kvar, hade nästan hoppats på det (har några idéer, men de sparar jag till framtiden :D ), men det var ju inte så himla dåligt det här heller. Jag har börjat fylla i anmälningspapper.

Jag är på väg.

Jag drömde om USA häromdagen (okej, natten till igår), den var väl mindre rolig.. Typ hela min klass skulle i alla fall åka ett år till USA men vi hade inte fått några familjer än och nu skulle vi åka. Vi åkte. Men istället för att komma till USA hamnade vi i Uruguay eftersom det inte fanns några fler familjer i USA, och vi skulle bo ett år på ett kollektiv i Urugauay mitt ute i regnskogen.
   Vi fick välja sängar och rum själva och så kommer en tjej och blir arg på mig för att jag var snabb och tog den bästa. Hon fick en ännu bättre så varför klagade hon?
   Sedan gick jag i alla fall bara runt lite random i huset tills jag vaknade, försökte få personalen att förstå att jag hade kommit fel; att jag skulle till USA inte Uruguay...