Tänk om man skulle kunna spela quidditch när man är där borta

Som utbytesstudent får man hela tiden höra att man inte ska ha för höga förväntningar ("det allra bästa är förstås om du inte har några alls") för att inte få dem krossade och bli besviken på sina upplevelser, bara för att det inte är de man hade drömt om.
   Att inte ha några förväntningar när man ska iväg på en så stor sak som ett utbytesår är tror jag är omöjligt. Man har förväntningar på allt, att den stekta kycklingen med ris ska vara lika god idag som den var förra gången, att det ska vara fint väder på fotbollstuneringen och inte spöregna hela helgen och att den där jättefina tröjan man såg på stan häromdagen ska finnas kvar när man åker upp för att köpa den.
   Att ha förväntningar tror jag är en del av vardagen, en del av livet. Vissa är postiva, andra negativa. De kan både uppfyllas och krossas, och vad som än händer så är det antingen till det bättre eller det sämre.

När man som blivande utbytesstudent läser alla dessa tusentals reseberättelser, bläddrar i kataloger och tittar på bilder kan man inte ungå att tänka, även om man försäker intala sig själv att inte göra det, något i stil med "det där vill jag också få göra", eller, "tänk att få uppleva det där, vara på en sådan plats vid ett sådant tillfälle". Att inte hoppas på något alls efter att man blivit fullmatad med allt som "det bästa året i ditt liv" kommer innehålla vore konstigt, antagligen ganska onormalt. Jag menar, vem vill inte vakna på juldagen av att småsyskonen i USA ropar "tomten har varit här, tomten har varit här!" ?!

Jag försöker att inte ha en massa förväntningar inför USA. Ska jag vara helt ärlig går det så där. Ena stunden går det utmärkt; jag tänker att vad som helst blir bra för det är annorlunda mot Sverige och det är det som utbytesåret handlar om. Andra stunder går det mindre bra, stunder då jag verkligen vill ha den typiska amerikanska värdfamiljen med mamma, pappa, två barn och en hund som bor i en liten förort till Phoenix eller ännu hellre i närheten av havet så man kan bada på nyårsafton. De stunder de går mindre bra vill jag ha en liten ursöt nioårig lillasyster som har roliga skolprojekt man får hjälpa till med eller en gämnårig bror som är med i fotbollslaget (amerikansk fotboll, inte soccer alltså) som kanske till och med kommer få schoolarships till hösten när han ska börja på college.
   Oftast försöker jag ha jättemånga olika förhoppningar som inte hör ihop med varandra alls och som inte går att uppleva allihopa, utan att får jag det får jag inte det andra. Att få ett homosexuellt par till värdfamilj skulle vara minst lika spännande som den där typiska småstadsfamiljen eller familjen med den stora ranchen i Texas, och att bli junior men ändå få gå på balen är lika bra som att bli senior på en gigantisk skola med kanske flera hundra seniors på balen. Kanske får jag inte gå på prom alls. (Fast där måste jag erkänna att om jag inte fick gå på prom eller homecoming eller någon bal alls skulle jag bli besviken, det hör liksom till på något sätt i den amerikanska high school spiriten.)
   Jag tror och hoppas att mitt sätt är bra och att det kommer hjälpa mig när jag väl är där, för hur det än blir finns det saker jag inte kommer få uppleva men som förhoppningsvis kommer slås av allt jag faktiskt får uppleva. (Titta där, en förhoppning till, ser ni vad jag menar, det är svårt att komma undan dem!)

Men det finns en sak jag så oroligt gärna skulle vilja uppleva. Föurtom att jag hemskt gärna vill komma någonstans där utbytesstudenter får tävla i friidrott (om jag kommer med i tracklaget vill säga!) så vill jag spela Quidditch. Quidditch är spelet de spelar i Harry Potter (och där han är den yngste sökaren på Hogwarts på ett århundrade), det som det är Världsmästerskap i i den fjärde boken. Jag vet att de spelar Quidditch på flera colleges, men det borde ju finnas High Schools med Quidditch lag också tycker jag. Tänk vad coolt att spela Quidditch under året man är utbytesstudent!

Det är verkligen något jag vill göra, men som inte är så väldigt troligt att det händer eftersom Quidditch är inte så stort att det finns på alla skolor än...

 



För övrigt har det i princip varit sommar idag såhär den 25 april, och jag passade på att visa upp mina otroligt brunbrända ben (fast jag är lite brun på ena vaden - en fläck på 15*10 cm som jag har bränt mig på för jag glömde solkrämen just där ;) ) i shorts när jag cyklade hem till mormor vil sju och det var inte ens lite kallt! Snart är det sommar, mmmmmm<3

Kommentarer

Vill du hälsa något?

Vad heter du?:

E-postadress: (bara jag kommer se den)

Bloggar du själv?

Vad har du på hjärtat?

Trackback
RSS 2.0