'

Hej alla glada! Jag kände att det var dags för en uppdatering och har skaffat en ny blogg (här), så välkomna dit! Det blir inga fler inlägg här, men bloggen kommer finnas kvar i alla fall tills jag kommer hem från USA.

Så här kommer mina dagar se ut:

Just nu är det dött. Det händer inget. Inget mejl från famijen, jag har ju inte mejlat dem heller på ett par dagar, ska göra det, jo visst en läkarundersökning igår som gick bra, och en utbytesträff på tisdag inplanerad, men inget annat. Allt är fixat, nästan, inte så mycket som saknas. Ska provpacka på söndag. VISA har jag, familj och skola likaså, har alla papper jag behöver, fått svar på alla frågor... Det är nästan så jag önskar att allt inte var klart, bara för att få tiden att gå till den 20e. Nog för att den kommer gå fort ändå. Samtidigt som jag är klar med allt nästan vill jag inte åka riktigt än, men vad har jag kvar i Sverige att göra? USA väntar på mig, familjen, skolan, kulturen, upplevelsen, året.

Ändå upp till nu, när folk har frågat om och om igen "Är du nervös då?" eller "Hur känns det, är det inte nervöst?", "Vad spännande, hur känns det?", har jag svarat, "Inte än (nervös alltså), just nu känns det bara jättekul". Nu börjar jag bli nervös.

(Något som inte riktigt hör till den här rubriken men som å andra sidan är så roligt och spännande att jag skriver det ändå är att jag ev kommer åka till Kanada i år över/runt jul, och att jag måste göra ännu en läkarundersökning (innan jag åker så det går snabbare väl där borta) för jag måste ha ett formulär ifyllt av läkare för att få sporta i USA.)

Ska det bli en ny börskris i USA nu? En ekonomisk kris till?

Jag tycker synd om Norge, precis som så många andra gör. Helt otroligt.

I torsdags morse, evigheter sen känns det som, men ändå inte, vilket betyder att tiden kommer gå snabbt till USA, bokade vi flygbiljetter till USA. Den 20 augusti kommer jag flyga, med en mellanlandning i USA innan jag når slutdestinationen. Det blir lite läskigt att byta flyg i USA, men jag behöver inte vara själv hela vägen som tur är och som jag är HUR GLAD FÖR SOM HELST, för en tjej som heter Amanda som också åker med YFU sitter på samma plan som jag över Atlanten! (Vi kunde boka samma plan som henne, det gjorde mig glad den morgonen :D ) Vilket betyder att vi kan vara nervösa och ledsna och gråta tillsammans, istället för själva.

Jag har precis fått veta att jag inte bara kommer ha ett värdsyskon, utan 5! Det känns verkligen jättekul, här i Sverige har jag inga syskon och jag har alltid velat ha en stor familj. De bor i ett tvåvånings hus utanför en by på 300-400 invånare.

YFU Sverige, som är en liten organisation, skickar iväg runt 80 studenter världen över varje år. I år tror jag vi är 75 någonting, vi är lite färre än vanligt på grund av den nya gymnasiereformen (nästan inga 94or åker i år, många vågar inte riktigt eftersom vissa program görs om/inte finns kvar när vi kommer tillbaka).

 

Andra organisationer skicka iväg fler utbytesstudenter, uppemot ett par hundra var, och jag skulle kunna uppskatta, eftersom det finns 6-7 stora organisationer i Sverige (YFU, Explorius, STS, EF, Rotary, Into och AFS), att 1000-1500 svenska ungdomar varje år lämnar sitt hem för ett annat, i ett annat land (jag uppskattade de där siffrorna precis nu – ta dem med en nypa salt).

 

1500 utav hur många? I gymnasieskolan fanns det läsåret 10/11 knappt 390 000 elever (skolverket.se), och även om alla dessa inte kan åka som utbytesstudent på High School Year (det finns ålders limits, man får inte ha tagit studenten och måste vara godkänd i alla ämnen samt såklart vilja åka och ha de ekonomiska möjligheterna som krävs), så är det ändå många fler som skulle kunna åka, än de som gör det. Dessutom är det många som åker efter nian och vissa efter åttan, jag läste en kommentar om att 25 % av alla som åker gör det efter nian, 50 % efter ettan och 25 % efter tvåan (runda slängar, lite avrundat såklart).

 

Min springande punkt är att det finns så många ungdomar i Sverige, men så få åker. Hur kommer det sig? Vad gör så att vissa åker men andra inte? På min skola (här i Sverige), vet jag en tjej till, eventuellt två, som ska åka samtidigt som mig, i år. Den ena går i ettan som jag, och är det en till så vet jag inte vem det är. Jag vet 4 till från min stad som ska åka, en med samma organisation som mig. Det är troligt att det finns fler som jag inte vet om också, men så bor det på ett ungefär 100 000 människor här.

 

Ingen i min direkta närhet ska åka. Har åkt, ja, en kusin, och en kompis syster, men inte i år. Ingen mer i min klass. Ingen i mina närmaste kompiskretsar.

 

Folk blir imponerade när man berättar att man ska åka iväg ett år. Det är häftigt, modigt, unikt (ja, tydligen), utvecklande och modigt än en gång. För det är lång tid, ett år (eller, egentligen är man sällan borta ett helt år, man brukar åka i augusti och komma hem någon gång i juni, så, ungefär 10 mån). Det är långt bort, även om man åker till Europa. Det är modigt, modigt att bryta upp allt här hemma och kasta sig in i ett nytt samhälle, en ny familj, en ny skola, nya mönster, en ny kultur, nya bekantskaper, som en helt ny värld nästan. Man måste vara motiverad för att klara det, och inställd på att det inte kommer bli någon dans på rosor hela tiden.

 

Det kommer bli urtufft. Man kommer vara jätteledsen, längta hem, önska att man bara för en gång skull kunde få göra något på ”det svenska viset”, vilja träffa sin familj och sina kompisar och tycka att allt är jobbigt. Känna att man inte riktigt passar in i den nya kulturen och levnadssättet, för man är så van vid den egna hemifrån.

 

Men det kommer också bli jätteroligt. Man får klara sig utan sina föräldrar, tvingas ta beslut själv som påverkar ens tid under året och senare i livet och man kommer växa från att ta och genomföra dessa beslut. Man kommer få prova på så många nya saker, make new friends and get a second home, hopefully. Uppleva saker man annars aldrig skulle få uppleva, och träffa människor man tidigare inte visste existerade.

 

Ett år är lång tid, ja, men det går snabbt. Jag kommer ihåg för ett – ett och ett halvt år sedan, när de som skulle åka då, läsåret 10/11, befann sig där vi är just nu. Det var evigheter kvar tills vi skulle åka då, och nu är det dags. På www.utbytesstudent.se/forumo/ (ett jättebra forum fullt med tankar kring utbytesår, kika in där!) pratar de som ska åka nästa och näst nästa år redan nu och är jättetaggade. Årets kull har inte ens åkt än!

 

Som sagt, ett år går snabbt, och vips så står vi där i ankomsthallen och möts av familj och vänner igen, efter ett år (10 mån) utomlands. Ett år äldre och en kultur, ett språk och många upplevelser och erfarenheter rikare, och med titeln ”jag har varit utbytesstudent” för evigt fastetsad i våra själar.

 

Att åka som utbytesstudent är modigt och något vi kommer ha glädje av i resten av våra liv. Lycka till alla! Ha underbara år fyllda med ups and downs, så möts vi när vi kommer hem igen. Världen väntar på oss!

I tisdags natt var det midnattspremiär av Harry Potter and the Deathly Hallows part 2. Jag tänker inte ens försöka mig på att skriva något om hur det var, alla skrattade, klappade händerna, grät av sorg, grät av lycka, darrade, rös av spänning, stämning och fantasktisktivitet, och det var fantastiskt.

Det händer så mycket, men ändå inte. Det är 43 dagar till jag börjar skolan på andra sidan Atlanten, när jag officiellt blir en av Ohios alla high school elever. Jag kommer bo där, leva där, oh det känns så verkligt just nu, men ändå så avlägset. Det är verkligen avlägset, mitt framtida liv därborta. Om 43 dagar, en månad och två veckor, lika mycket tid som har gått av sommarlovet, börjar skolan.