'

Hej, jag heter Louise och är 16 år. I sommar har jag gjort ett sommarutbyte med en tjej från Italien, och nu tänkte jag berätta lite om det.

Jag flög till Giulia i Milano dagen efter att skolan slutade. Tidigare hade vi haft kontakt via Internet, vi hade skickat lite bilder och lärt känna varandra lite grann. Ändå var det en nervös Louise som steg av flyget för att hämta sin väska och möta familjen hon skulle spendera tre veckor av sitt sommarlov med.

   Bilresan in till Milano från flygplatsen var ganska obekväm, och eftersom vi inte kände varandra och ingen av oss var vana vid att prata engelska var vi ganska tysta de första dagarna. Men efter ett par dagar kom man in i att uttrycka sig på ett annat språk än man var van vid och det flöt på-

   Vi gjorde många saker i Italien, första veckan var vi ”hemma” i Milano och såg alla turistplatser och umgicks med Giulias kompisar. Efter en vecka åkte vi på semester – det kändes verkligen som att vi skulle åka ”hemifrån” när vi skulle åka från Milano, även fast jag egentligen inte bodde där. Vi åkte till familjens sommarstuga i en liten by nära Schweiz. Där badade vi varje dag i en alpsjö fast vattnet var ganska kallt, vi vandrade i skogen och en dag tog vi en färja till en annan by och gick på en av Italiens största marknader. Det var torgstånd överallt, vi gick runt på marknaden i 5 timmar och såg ändå bara lite mer än hälften!

   Veckan i sommarstugan gick alldeles för fort. Sista veckan skulle vi åka på basketläger, tyvärr låg staden där lägret var inte nära något vatten. Det var väldigt varmt, vi tränade två pass om dagen i 35 graders värme, något jag inte alls var van vid. Dessutom skiljer sig klädmodet än del mellan Italien och Sverige, här är vi ju vana att använda linne och shorts eller klänningar på sommaren om man är tjej, där hade ingen kortare byxor än knäbyxor och jag såg en tjej ha linne, annars hade alla t-shirts, och det var väldigt varmt.

   På lägret tränade vi med Giulias basketlag, det var väldigt kul att få lära känna fler italienska ungdomar, både pojkar och flickor. Något jag märkte var att ungdomar i Italien inte är lika bra på engelska som svenska ungdomar är och ibland var det svårt att prata med Giulias kompisar, som var lite synd. Mellan träningarna hade vi ett par timmars vila och då kollade många på ”One Tree Hill”. Första dagen blev jag glad, jag tänkte, ”ja vad kul, jag kan ju lyssna eftersom de pratar engelska och har italiensk textning”. Så fel jag hade, det visade sig att man dubbar allt i Italien, även TV-serier, så jag förstod inte…

   Innan jag åkte försökte jag att inte bygga upp förväntningar och förhoppningar för att inte riskera att få dem förstörda, men jag tror att det är svårt att undgå att ha förväntningar om maten när man åker till ett land som Italien, varifrån så mycket god mat kommer. Det visade sig däremot att det stämmer att man inte ska bygga upp förväntningar, för maten vi åt var precis som den vi äter här hemma. Familjen i Italien åt lika mycket restaurang mat till vardags som min familj gör – det vill säga ytterst lite. Det var väldigt spännande att få uppleva en ny matkultur, trots att den inte var vad jag hade trott. Maten var väldigt god, det måste jag säga, men annorlunda mot den svenska. För det första lagas all mat i olivolja i stället för smör här i Sverige vilket gjorde att jag de första dagarna kände mig väldigt flottig runt munnen, och för det andra äter man mycket bröd till maten, något jag heller inte var van vid.

   Efter tre veckor i Italien hos Giulias familj var det dags för oss att skiljas åt ett tag, jag skulle åka hem och om ett par veckor skulle Giulia komma till min familj i Sverige.

Under sina tre veckor här i Sverige fick Giulia prova på många nya saker, tex följde hon med mig på friidrottsträning, vi spelade minigolf och orienterade. Dessutom fick hon uppleva hur det är att kunna cykla överallt, i Milano är det för mycket trafik för att man ska kunna cykla och det finns inga cykelvägar. Här cyklade vi vart vi än skulle (förutom den gången vi skulle åka till vattentornet och tog bussen, det slutade med att vi först missade hållplatsen vi skulle gå av på och på vägen hem satt vi kvar och chansade på att vi skulle kunna åka lite längre – det resulterade i en timmes lång promenad hem), vi var och fiskade (utan framgång tyvärr) och eftersom Giulia aldrig tidigare hade varit på någon nöjespark gick vi på Gröna Lund en dag.

Det här har varit en upplevelse jag aldrig kommer att glömma, jag har fått uppleva en främmande kultur och lärt känna en familj långt hemifrån, samtidigt som jag blivit självständigare och modigare. Jag och Giulia har levt som systrar den här sommaren, stundvis har vi blivit irriterade på varandra och velat vara själva ett tag, men vi har lärt känna varandra väldigt bra och vi kommer garanterat att hålla kontakten. Vi var inte en perfekt matchning, men det gör inget. Upplevelser kan man dela med vem som helst, och jag har fått turen att dela min med Giulia från Milano i sommar! Vi har bestämt att vi ska träffas på påsklovet nästa år när min familj ska åka till Italien på skidsemester, då ska Giulia och hennes familj komma och hälsa på oss!

Jag hoppas att fler får chansen att vara med om ett utbyte, det är verkligen ett minne för livet. Jag vill också tacka Rotary, alla på huvudkontoret som har fått svara på mina onödiga frågor om allt och min distrikts- och lokala klubb som låtit mig göra det här utbytet. Tack!


Min italienska familj, katedralen i Milano, Basketlägret och Giulia och jag på Svampen.

Jag copy pastade bara från Word, så allt är precis som det jag skickade till Rotary, därav "Hej jag heter blablabla". Hoppas någon hittar hit nu bara... Och kommenterar :)

(Fast det är sol nu också, men man kan ju inte vara ute i solen hela dagarna, då bränner man sig ju)


Kyrkan i Cannero med klocktornet som ringde jämt och ständigt.

Jag och Giulia i byn vi stannnade vid när vi var ute och gick i skogen. I bakgrunden ser man Sweischiska berg :P

En av kassarna med kinesiska mandariner, vi plockade tio kilo som vi sedan kärnade och Antonella kokade sylt. Som blev väldigt söt.

Titta inte på Giulia utan på tanten i rullstol bakom henne (jag kunde ju inte direkt rikta kameran mot en helt random tant så det fick bli lite smygfotografering! :) ), ser ni var hon har på huvudet? Om inte kan jag ju förklara; en pappersservett fastsat med ett hårspänne. En ny solhatt kanske? :)

Svanen som tog mina skor på stranden i Cannero!

Eem... Så här såg vi ut på basketlägret i Caspoggio. Mina byxor är storlek L, passar perfekt ;D

Det var allt jag tänker lägga in om mitt utbyte i Milano, Giulia kommer hit i augusti och då blir det förhoppningsvis en del inlägg om hennes tid i Sverige, och sedan blir det antagligen en ganska tyst period att se fram emot, om jag inte börjar blogga till vardags, fast det gör jag nog inte.. Det är ju tänkt att jag ska ha den här bloggen som minne efter utbytet och att jag ska, om jag kommeriväg i ett år över atlanten, kunna blogga därifrån. Men någon updatering lite då och då blir det nog, så försvinn inte helt :D

/Louise

Basketlägret är slut och nu åker vi tillbaka till Milano. Där det är 40 grader!!!
Jag kommer att försmäkta-.-

Ska èka alldelles strax men hèller pè och krènglar med tràningsprogram frèn min trànare som mamma ska skicka men det blir bara fel hela tiden. Men snart ska det nog gè! :)


Ska fòrsòka fòrtydliga en sak som jag skrev hàromdagen, jag skrev att jag nàstan skrev hem istàllet fòr hit. Det kànns som att huset jag bor i hàr àr hemma just nu, vilket det ocksè àr, men jag har inte èkt "hem" nàr jag èkte till Italien, utan jag èkte sèklart "hit". Sè jag tànkte skriva "blablabla sedan jag kom hem" och menade hit till huset, inte till Italien. Men jag àndrade sè det blev "blablabla sedan jag kom hit", hit som i till Italien, fòr det passade bàttre tckte jag.

Det kànns som att jag àr i Sverige och att den ànda skillnaden àr att jag pratar engelska med mina kompisar och hemma med familjen. Det kàndes lite speciellt i bòrjan, men nu bòrjar det bli irriterande. Det kànns som att jag kan vàxla òver och bàrja prata svenska med alla hàr nàr som helst, men precis nàr jag tànker gòra det kommer jag ihèg att det inte alls gèr fòr ingen fòrstèr svenska hàr. Jag har làrt Giulia vad Malmò àr. Hon hade ingen aning...

Det ska bli skònt att làmna Milano faktiskt. Mest fòr att sè mycket vi har gètt dem hàr dagarna har jag aldrig gètt tidigare, vi har gètt òverallt, nègra gènger har vi tagit tunnelbanan eller spèrvagnen, men mest har vi gètt. Och det àr ofta lèngt, sè vi har typ gètt en kvart èt alla hèll, hela tiden.
   Dels ocksè fòr att folk inte vet vad hundbajspèsar àr sè det àr bajs òverrallt. Det àr àckligt. Vàldigt àckligt.

Nu ska vi èka. Hejdè alla!

Kram Louise