Mitt nya schema.

Så här kommer mina dagar se ut:
REGULAR SCHEDULE
1st 8:00-8:50
2nd 8:53-9:43
3rd 9:46-10:36
4th 10:39-11:29
5A 11:32-12:02
5B 12:05-12:35
5C 12:38-12:58 (All Students in Class)
6th 1:01-1:51
7th 1:54-2:44
REGULAR SCHEDULE
1st 8:00-8:50
2nd 8:53-9:43
3rd 9:46-10:36
4th 10:39-11:29
5A 11:32-12:02
5B 12:05-12:35
5C 12:38-12:58
6th 1:01-1:51
7th 1:54-2:44
3 minuters rast?! Man får lära sig att bli snabb på toa helt enkelt!

Det händer inget.

Just nu är det dött. Det händer inget. Inget mejl från famijen, jag har ju inte mejlat dem heller på ett par dagar, ska göra det, jo visst en läkarundersökning igår som gick bra, och en utbytesträff på tisdag inplanerad, men inget annat. Allt är fixat, nästan, inte så mycket som saknas. Ska provpacka på söndag. VISA har jag, familj och skola likaså, har alla papper jag behöver, fått svar på alla frågor... Det är nästan så jag önskar att allt inte var klart, bara för att få tiden att gå till den 20e. Nog för att den kommer gå fort ändå. Samtidigt som jag är klar med allt nästan vill jag inte åka riktigt än, men vad har jag kvar i Sverige att göra? USA väntar på mig, familjen, skolan, kulturen, upplevelsen, året.
Om det bara kunde hända nåt spännande.

Bröllop, klippning, läkarundersökning, nervositet.

Ändå upp till nu, när folk har frågat om och om igen "Är du nervös då?" eller "Hur känns det, är det inte nervöst?", "Vad spännande, hur känns det?", har jag svarat, "Inte än (nervös alltså), just nu känns det bara jättekul". Nu börjar jag bli nervös.

Jag ska klippa mig imorgon, eller, en frisör ska klippa mig, och på torsdag ska jag göra en till läkarundersökning, utöver den jag gjorde i vintras. Den jag gjorde då var, visade det sig i fredags, inte tillräckligt omfattande för att få idrotta på skolan, så jag måste göra en till och fylla i ett speciellt formulär nu. Det bästa är om jag gör det innan jag åker, och på torsdag lyckades vi få en tid, som egentligen var en företagstid, för de har inga lediga tider förän den 22a eller 23e, men då har jag ju åkt.
Och jag fick veta av min värdmamma att vi ska på bröllop i september, ska bli jätteroligt! Vet dock inte vilka de lyckliga är, men bröllop bara i sig<3
Nu ska jag gå ner och baka kakor är Ulla som gav mig en tid för undersökningen fast det egentligen inte fanns någon. Det är lite liten-gullig-och-söt-mormor/farmor varning på det, men det var så snällt av henne att vi tycker hon är värd det. Skärgårdskakor eller bullar blir det, vi får se.

Det jobbiga har bara börjat.

(Något som inte riktigt hör till den här rubriken men som å andra sidan är så roligt och spännande att jag skriver det ändå är att jag ev kommer åka till Kanada i år över/runt jul, och att jag måste göra ännu en läkarundersökning (innan jag åker så det går snabbare väl där borta) för jag måste ha ett formulär ifyllt av läkare för att få sporta i USA.)
Vi har precis varit på Oringen ett par dagar, och jag blev tvungen att säga hejdå till en väldigt fin tjej inför USA igår. Det var verkligen inte kul, och det var bara en person. Det drar i gång nu, alla hejdå'n och sista förberedelser. Usch. Ibland känns det inte lika kul, när man tvingas lämna så mycket och så många kvar här hemma. Alla jag känner skulle bara på något magiskt sätt kunna följa med mig till USA, det vore nåt.
Mitt utbytesår är en grej jag ska göra själv, och som det inte "är meningen" att jag ska dela med någon hemifrån på plats, men ändå. Det är en fin tanke, och jag brukar tänka på den när det känns jobbigt att behöva lämna Sverige.
Ni ska veta att jag kommer sakna er, så otroligt mycket.

En ny börskris?

Ska det bli en ny börskris i USA nu? En ekonomisk kris till?

FLYYYYYYGBILJETTER

I torsdags morse, evigheter sen känns det som, men ändå inte, vilket betyder att tiden kommer gå snabbt till USA, bokade vi flygbiljetter till USA. Den 20 augusti kommer jag flyga, med en mellanlandning i USA innan jag når slutdestinationen. Det blir lite läskigt att byta flyg i USA, men jag behöver inte vara själv hela vägen som tur är och som jag är HUR GLAD FÖR SOM HELST, för en tjej som heter Amanda som också åker med YFU sitter på samma plan som jag över Atlanten! (Vi kunde boka samma plan som henne, det gjorde mig glad den morgonen :D ) Vilket betyder att vi kan vara nervösa och ledsna och gråta tillsammans, istället för själva.
Själva flyget över Atlanten tar inte ens 3 h. Om man ska tro avgångs- och ankomsttiderna vill säga ;) Egentligen tar det nästan 9 timmar, men sedan är det tidsskillnad på det som krånglar till det lite grann, hehe :D
Imorgon (läs, senare idag, kl är 01.05 just nu) ska jag försöka få in en nedräknare inför USA, helst en med ett flygplan, har sett att vissa utbytesstudenter har sånna. Jag hoppas att jag hittar!

Placeringsuppdatering

Jag har precis fått veta att jag inte bara kommer ha ett värdsyskon, utan 5! Det känns verkligen jättekul, här i Sverige har jag inga syskon och jag har alltid velat ha en stor familj. De bor i ett tvåvånings hus utanför en by på 300-400 invånare.
Jag kommer inte heller gå på skolan med 2000 elever, den ligger på andra sidan staten. Redan när jag fick placeringen verkade det konstigt och YFU Sverige kollade upp det. Ett litet "East" hade råkat komma med i skolnamnet, som gjorde det till en annan skola. Den nya skolan ligger 1,5 mil hemifrån, och jag kommer antingen åka skolbuss eller bil med min ena syster.
Nu känns det ännu mer på riktigt.

Ett väldigt långt inlägg med tankar som far runt i mitt huvud just nu.

YFU Sverige, som är en liten organisation, skickar iväg runt 80 studenter världen över varje år. I år tror jag vi är 75 någonting, vi är lite färre än vanligt på grund av den nya gymnasiereformen (nästan inga 94or åker i år, många vågar inte riktigt eftersom vissa program görs om/inte finns kvar när vi kommer tillbaka).

 

Andra organisationer skicka iväg fler utbytesstudenter, uppemot ett par hundra var, och jag skulle kunna uppskatta, eftersom det finns 6-7 stora organisationer i Sverige (YFU, Explorius, STS, EF, Rotary, Into och AFS), att 1000-1500 svenska ungdomar varje år lämnar sitt hem för ett annat, i ett annat land (jag uppskattade de där siffrorna precis nu – ta dem med en nypa salt).

 

1500 utav hur många? I gymnasieskolan fanns det läsåret 10/11 knappt 390 000 elever (skolverket.se), och även om alla dessa inte kan åka som utbytesstudent på High School Year (det finns ålders limits, man får inte ha tagit studenten och måste vara godkänd i alla ämnen samt såklart vilja åka och ha de ekonomiska möjligheterna som krävs), så är det ändå många fler som skulle kunna åka, än de som gör det. Dessutom är det många som åker efter nian och vissa efter åttan, jag läste en kommentar om att 25 % av alla som åker gör det efter nian, 50 % efter ettan och 25 % efter tvåan (runda slängar, lite avrundat såklart).

 

Min springande punkt är att det finns så många ungdomar i Sverige, men så få åker. Hur kommer det sig? Vad gör så att vissa åker men andra inte? På min skola (här i Sverige), vet jag en tjej till, eventuellt två, som ska åka samtidigt som mig, i år. Den ena går i ettan som jag, och är det en till så vet jag inte vem det är. Jag vet 4 till från min stad som ska åka, en med samma organisation som mig. Det är troligt att det finns fler som jag inte vet om också, men så bor det på ett ungefär 100 000 människor här.

 

Ingen i min direkta närhet ska åka. Har åkt, ja, en kusin, och en kompis syster, men inte i år. Ingen mer i min klass. Ingen i mina närmaste kompiskretsar.

 

Folk blir imponerade när man berättar att man ska åka iväg ett år. Det är häftigt, modigt, unikt (ja, tydligen), utvecklande och modigt än en gång. För det är lång tid, ett år (eller, egentligen är man sällan borta ett helt år, man brukar åka i augusti och komma hem någon gång i juni, så, ungefär 10 mån). Det är långt bort, även om man åker till Europa. Det är modigt, modigt att bryta upp allt här hemma och kasta sig in i ett nytt samhälle, en ny familj, en ny skola, nya mönster, en ny kultur, nya bekantskaper, som en helt ny värld nästan. Man måste vara motiverad för att klara det, och inställd på att det inte kommer bli någon dans på rosor hela tiden.

 

Det kommer bli urtufft. Man kommer vara jätteledsen, längta hem, önska att man bara för en gång skull kunde få göra något på ”det svenska viset”, vilja träffa sin familj och sina kompisar och tycka att allt är jobbigt. Känna att man inte riktigt passar in i den nya kulturen och levnadssättet, för man är så van vid den egna hemifrån.

 

Men det kommer också bli jätteroligt. Man får klara sig utan sina föräldrar, tvingas ta beslut själv som påverkar ens tid under året och senare i livet och man kommer växa från att ta och genomföra dessa beslut. Man kommer få prova på så många nya saker, make new friends and get a second home, hopefully. Uppleva saker man annars aldrig skulle få uppleva, och träffa människor man tidigare inte visste existerade.

 

Ett år är lång tid, ja, men det går snabbt. Jag kommer ihåg för ett – ett och ett halvt år sedan, när de som skulle åka då, läsåret 10/11, befann sig där vi är just nu. Det var evigheter kvar tills vi skulle åka då, och nu är det dags. På www.utbytesstudent.se/forumo/ (ett jättebra forum fullt med tankar kring utbytesår, kika in där!) pratar de som ska åka nästa och näst nästa år redan nu och är jättetaggade. Årets kull har inte ens åkt än!

 

Som sagt, ett år går snabbt, och vips så står vi där i ankomsthallen och möts av familj och vänner igen, efter ett år (10 mån) utomlands. Ett år äldre och en kultur, ett språk och många upplevelser och erfarenheter rikare, och med titeln ”jag har varit utbytesstudent” för evigt fastetsad i våra själar.

 

Att åka som utbytesstudent är modigt och något vi kommer ha glädje av i resten av våra liv. Lycka till alla! Ha underbara år fyllda med ups and downs, så möts vi när vi kommer hem igen. Världen väntar på oss!


43 dagar, sedan går jag på Ameriskanskt High School

Det händer så mycket, men ändå inte. Det är 43 dagar till jag börjar skolan på andra sidan Atlanten, när jag officiellt blir en av Ohios alla high school elever. Jag kommer bo där, leva där, oh det känns så verkligt just nu, men ändå så avlägset. Det är verkligen avlägset, mitt framtida liv därborta. Om 43 dagar, en månad och två veckor, lika mycket tid som har gått av sommarlovet, börjar skolan.
På måndag ska vi försöka boka flygbiljetter, vi tänkte åka upp och ta hjälp av en resebyrå för det är lättare än att leta själv på internet.
Föresten, familjen vet att jag heter Louise och inte Anna, som det hade kunnat bli eftersom de ville ha "Given names" (Anna Louise), och "First name" (Anna), exakt enligt passet. :)

Oboy.

I'm gonna send an email to my host family. Gonna try not to get over excited about it and to keep it neat. But then, it's a big thing, so I should be allowed to get over excited, right?

Happy Independence Day and Thank You USA

4 juli. En dag som är speciell. För det första är det USAs nationaldag sedan 1776, och för det andra fick jag min familj den dagen.

Dvs idag.
Jag ska bo i en liten by, med mamma, pappa och 16 årig värdsyster, och gå på en skola med 2000 elever.
Det är allt jag vet for now. Har inte fått någon mejladress till familjen än, ska ringa YFU imorgon.
Bild från http://afsachapters.com/blog/2010/july-4th-independence-day/

5 h i en bil, 1,5 h väntande (=läsning), 5 min intervju.

Som blivande utbytesstudnet till USA måste man söka visum, och utöver en hög med pappersarbete måste man desstuom åka till Amerikanska Ambassaden i Stockholm för ett intervjubesök. Det gjorde jag idag.
Väckaklockan stod på 04.00 (egentligen 03.43 för det går 17 min före) och halv fem åkte jag och mamma mot den kungliga huvudstaden i öst. Halv åtta ungefär var vi framme, efter faktiskt bara pyttelite sightseing på Dag Hammarskjölds väg, och ett par minuter innan åtta släptes jag igenom säkerhetskontrollen in på ambassaden. Själva visiten där inne var inge vidare spännande; alla satt i ett rektangulärt rum med 30-talet stolar och ett bord på ena sidan, men typ bankluckor utmed kanterna. Dock satt det en TV på väggen som visade BBC World News för de uttråkade stackarna som glömt tidsfördriv (en bok i mitt fall).
Jag kom in, fick en kölapp (nummer 72 för den som är intresserad, det var nummer 67 då) och på min tur fick jag lämna mina papper till en tjej i en av luckorna. Sedan satt jag nån timme - en timme och en kvart (och läste och spanade in alla andra som också skulle söka visum) innan jag blev uppropad för intervju. Kanske jag skulle säga "intervju" - jag fick lämna fingeravtryck (göra tummarna två gånger för det blev inte bra, hehe), hon bakom fönstret frågade vart jag skulle, jag svarade Ohio, det visade sig att hon var från Ohio och då pratade vi lite om det och Ohio i allmänthet (om hur det inte finns så mycket att göra där, beroende på vad man är ute efter, i alla fall inte så många stora städer, men att det är nära till New York och att det enda konstmuseet finns i Cleveland ("But perhaps that's not why you're going ;)" )), jag fick mitt DS-2019 papper (vikt - alla ni som precis som jag oroat sig för att man inte får vika det, de vek mitt så det borde inte vara några problem) (DS-2019 är ett av VISA-formulären som man måset ha med sig för att komma in landet, verkar som att jag kommer behöva ha det hela mitt liv nu, någon som vet?) och ett par av de andra, och så önskade hon mig lycka till och så var det klart.
Då väntade 2,5 h i bilen hem igen, och sen direkt till jobbet (som jag lyckades komma lagom till badet på, så jag har bara badat på jobbet idag, inte helt fel<3)
Dessutom fick jag mejl från YFU idag (hade skickat ett härom dagen som jag fick svar på) där de sa att skolplaceringen verkade dröja, men att det var på gång. Så snart hoppas jag :)

17 år i staden där jag växte upp och så märker du hur fort det går

Vad fort det går (men ändå inte). I helgen hade YFU Pre Departure Orientation, alla utresande studenter från Sverige mötes med några som varit iväg tidigare och pratade, lekte, badade, (åt), pratade och hade det hur bra som helst! Det gav jättemycket att träffa andra i samma situation, vi diskuterade verkligen nästan allt som rör ett utbytesår, fick massa tips och ja, allt helt enkelt.
Fick veta att JAG SKA TILL OHIO! På riktigt, jag har blivit placerad i Ohio. En familj har valt mig, men jag får inte veta vilka de är för skolan måste godkänna också. Annars kanske jag måste byta familj. (Och såklart blir jag då orolig på en gång, det står nämligen på ett papper vi fått att det är att rekomendera att man tar svininfluensasprutan innan man åker för det är obligatoriskt på vissa High Schools. Eftersom jag inte tagit den och inte planerar att göra det heller - kommer jag tvingas byta familj då om skolan nekar mig pga att jag saknar en vaccination?) JAG HAR LIKSOM EN FAMILJ SOM VÄNTAR PÅ ATT FÅ BESKED OM DEM FÅR MIG ELLER INTE. Som vill ha mig boende hos dem i ett år.
Trots att den här sista tiden sniglar sig fram så går det ändå så fort. Nyss gick jag i åttan och fick upp ögonen för ett High School Year som det så fint heter, och nu åker jag om två månader. Då var det en dröm (som jag bestämt skulle uppfyllas - oavsett vad mina föräldrar tyckte då, alltså blankt nej.) och nu... Det är min verklighet. Om tre månader bor jag inte i Sverige längre. Mitt liv kan se ut nästan hur som helst. I USA. I Ohio.

Sommarlov i Sverige augusti i USA

Början av sommarlovet känns alltid lika dant, man undrar hur man ska få 10 veckor att gå (som på något sätt alltid flyger iväg sen, utan att man gör så mycket åt det (och om det är konstig svenska i det här inlägger är det för att jag lyssnar på tv:n och de pratar engelska, och då tänker jag på engelska vilket gör att jag direktöversätter till svenska då och då... hehe) ), men man vet alltid var man ska på hösten, att skolan börjar igen och att allt gåt tillbaka till det normala, till vardagslunken.
Nu är det helt annorlunda. Det känns som att sommaren aldrig kommer ta slut, i alla fall inte förän
placeringsbeskedet kommer. I vanliga fall vet man som sagt vad som väntar i augusti igen, man känner till vardagen i förväg på ett sätt. Nu vet jag ingenting. Bokstavligen, jag överdriver inte. Jag vet inte i vilken årskurs jag ska gå i ens. Jag kommer gå i okänt random skola i okänd random amerikansk stad, bo i okänd random amerikansk familj av okänt utseende, på okänt plats i ett väldigt stort land. Jag vet inte ens vilken delstat jag ska till.
Å andra sidan, jag borde njuta så länge jag kan av att ha hela sommaren framför mig. När placerignsen kommer lär allt gå så fort att jag helt plötsligt är där borta. Vips så är jag i USA. Vips så är sommaren slut och jag börjar i den där okända årskursen, på den okända skolan i den okänd staden i den okända staten, boendes i den okända familjen.
Ha en bra sommar alla utbytesstudenter, den är till för oss!

Snart kommer man kunna sitta ute och läsa annat än skolböcker.

Insåg idag hur mycket vi har kvar i skolan innan lovet. Så här sista dagarna brukar det ju vara lite lugnare, men inte sa nicke. Det innefattar inte IB klasser tror jag.

Det är åtta dagar kvar (om man då räknar med att vi ska på hike också så blir det 9.5) och det här är vad vi har kvar:
- 3 st historiauppsatser som ska sammanställas till en rapport om förintelsen
- 2 nationella prov i matte
- ett kemi prov
- ett kemi kursprov (alltså, totalt två kemiprov)
- ett fysikprov
- ett ekonomiprov
- en svenskauppsats
- en biologirapport om Kolmården
- en engelskauppsats

8 dagar. 10 inlämningar eller prov. Hm. Vi ses på lovet bloggen, ifall jag inte får familj för då kommer jag hoppa runt och skrika och inte kunna plugga nåt ändå.

Colorado

  • In Denver, it is unlawful to lend your vacuum cleaner to your next door neighbor.
  • It is illegal for a woman wearing a red dress to be out on the streets after 7 PM.
  • You may not drive a black car on Sundays.
  • It’s illegal to crash into a lift tower or a sign when skiing.


http://www.traveldestinationinfo.com/what-makes-colorado-such-a-beautiful-state/


Fler knäppa lagar (kom på att jag la in sånna förut, sen glömde jag det och slutade) - Californien

  • No vehicle without a driver may exceed 60 miles per hour.
  • Bathhouses are against the law.
  • It is illegal to set a mouse trap without a hunting license.

Inlägg 100 (Skattemyndigheterna imorgon)

Tjolahopp! Ska till Skattemyndigheterna imorgon, och inte för att lämna in en försenad deklaration som man skulle kunna tro att det var, den lämnades in i tid såklart (eller, tror inte ens vi lämnade in den - den var på en krona om det inte var som pappa sa att det blev mer av någon anledning, oj sammanhängande det där ;)), utan för att försöka ordna ett personbevis på engelska som visumansökningarna kräver. Har ingen aning om hur det ska gå till, om jag ska gå in och bara får det i handen eller om jag måste vänta och få det hemskickat eller vem vet? I vanliga fall kan man skriva ut personbevis via internet, men det går tydligen inte om man ska ha det för visumansökningar utomlands (eller vänta nu, "visumansökningar utomlands", betyder det att om man söker visum här i Sverige är det lugnt? Alltså från Sverige till ett annat land? Lite förvirrande det här) för då måste det vara underskrivet av de på Skatteyndigheterna.
   För enkelhetens skull, och för att jag föredrar att prata med människor som kan det de gör framför att skriva ut ett papper på datorn, så går jag dit imorgon.


Och nu, för att fira det hundrade, hundronde, hundrante, hundre, hundtre, emm... Inlägg nummer hundra alltså så ger jag er en bild på kära moi (det var ju ett tag sedan - ni kanske har glömt hur jag ser ut? ;) ) med mina fina inte alls färgade fingrar. Däremot har jag inte målat något, färgen kommer från syrorna vi lekte med på labbet idag. Just när jag doppade fingrarna i dem (var lugna, de var inte farliga) märkte jag inget, de visade ingenting, men nu ett tag senare så ;) Prima syramärkta fingrar det här!



Uppdatering 11/5 17.09 - Det svarta/bruna är silver. Det var silversyrasaken som reagerade med vattnet, känns ju lite fint sådär att gå runt med silver på fingrarna.

Northeast District + visumhandlingar på samma dag = en glad tjej

Fick veta i vilket distrikt mina handlingar ligger i idag = Northeast District. Förmodligen hamnar jag alltså där, ifall det inte händer nåt så de byter. Dessutom kunde de på kontoret säga att just nu ligger papprena i Ohio! Det betyder absolut inte att jag hamnar där, men det kanske lutar lite mot det just nu? Men som med distriktsplaceringen; den kan ändras.

(Märks det att jag försöker att inte bygga upp förhoppningar här eller? ;) )

Hur som helst, i Northeast District ingår Connecticut, Massachusetts, Maine, New Hampshire, New Jersey, New York, Ohio, Pennsylvania Rhode Island, Vermont och West Virginia.


Och med posten kom även mina visumsaker idag. Det är sju miljarder saker man måste fixa och så ska man åka till Ambassaden i Stockholm för intervju, mest för att lämna fingeravtryck men även för att svara på några frågor.

Det börjar hända ännu mera saker nu :D

Men om jag inte dyker upp på förberedelselägret så är det för att jag kommit vilse på vägen.


Ja men oj vad mycket man ser. Jag ska berätta istället:
Jag har ungefär 5-10 minuter på mig att byta från tåg till tunnelbana till tunnelbana igen och till sist till buss i Stockholm, på lokalstationerna jag hamnar på enligt min resrutt. Som att jag kommer klara det. Ville bara hälsa det till framtida utbytesstudenter med YFU som eventuellt läser det här och som planerar att anlända till lägret den 17 juni före 16.39 då jag ska komma, eller ett par minuter senare eftersom jag ska ta mig till lägerhuset också; om jag inte kommer före middagen så har jag kommit bort någonstans alt. missat ett byte alt. förvirrat bort mig på fel tåg. Be någon från YFU ringa mig då är ni snälla. ;)

Jag är körd.

Nej då, jag ska nog klara det här. Förhoppningsvis regnar det inte. Då är allting mycket svårare :P


Men jag tänkte ta lite guidehjälp av min själsfrände som bor i Stockholm, kanske hon kan hjälpa mig? Eller så blev det som i vintras på väg till den där ledarekursen då jag bara åt en massa mjukglass med popcorn och var på föreläsningar (varpå nästa kursmöte var det med sparkåkningen<3), hon hade ingen aning om vart vi skulle (ut på landet nästan visad det sig) men lyckades ta sig hem igen tillslut.

Det var bara det.

Alltså, yfuare, ni vet varför jag är sen om så blir fallet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0