'

Utbytesåret blir en dröm som blev sann. Har velat åka i flera år (i fyran visste jag att jag ville göra nåt i USA, i åttan bestämde jag mig för att det var ett utbytesår och nu har det gått två år sedan dess) och känner att det här är verkligen rätt.

I en tråd på utbytesstudent.se/forumo/ pågår det en diskusion om att åka eller inte. Jag har aldrig upplevt varken någon extrem utbytesmania eller befunnit mig i djupa svackor gällande att lämna allt för i princip vind och våg, och nu i höst har utbytesåret liksom... flytit iväg. Jag har inte tänk på det så mycket, inte varit jättetaggad på att åka, jag har mer känt typ "ja jag ska förhoppningsvis åka till USA nästa år, det blir bra, och dessutom orkar jag inte börja IB på riktigt i höst, blir skönt om jag kan vänta ett år". Har varit ganska neutral helt enkelt.

Det har gjort att jag nu börjar tänka lite, har skickat in papper till YFU och väntar på intervju, och det har slagit mig att tänk om jag inte kan åka. Om YFU inte har platser. Om jag inte blir antagen. Vad händer då? Bryr jag mig? Såklart jag gör, jag vill åka. Har velat åka i flera år och skulle bli så ledsen och besviken om jag inte fick åka.

Som en tjej på forumet sa, och som passar så perfekt till det jag försöker uttrycka men som inte går så bra;
"Jo visst, de kommer alltid fler chanser. Men man kan ju inte skjuta upp sitt liv och sina drömmar därför. Man kan inte veta förens man har provat, självklart är det så mycket enklare att leva kvar i det säkra, men egentligen vad har man att förlora genom att försöka? Därför tycker jag inte att man ska ge upp en dröm förens man är helt säker på att man inte längre har kvar drömen."

Även om jag tvekar, så vet jag innerst inne att det är som sagt rätt det här, jag kommer inte ångra mig. Det kommer bli bra i vilket fall i slutändan liksom, hur mycket jag än antagligen kommer hinna tvivla innan jag faktiskt sitter där på planet och inte har någon chans att ångra mig.