Jaohopp. (alt. jag blev antagen!!!)
Då var man antagen.
I onsdags fick jag brev från YFU, min första tanke var att jag var antagen, men tänk om det var nekningspapper? Fast nej, då skulle de inte skicka ett flera centimeter tjockt kuvert, då skulle man få ett papper bara.
Så jag blev jätteglad och hoppade runt och försökte göra om en massa barnlåtars texter att passa till mitt humör, Pippi fungerade bäst :D
Så nu ska jag åka på riktigt.
Jag ser nu att jag antagligen var så glad att jag missade e:et i "paste" så det blev "copy pastar".. hehe :)
Mystiskt...
So long så länge.
Intervjun då.
Hon ville veta lite om vad jag gör på fritiden, vad jag hjälper till med hemma och vad min familj gör tillsammans. Om jag hade några speciella förväntningar inför året och inför familjen (jag sa att jag gärna ville ha syskon, men om jag inte fick det spelar det ingen roll eftersom jag är van vid att inte ha det, jag har inga syskon här i Sverige), hur jag skulle hantera problem och mina bra och dåliga sidor. Hon berättade att på grund av den ekonomiska krisen är det svårare att placera studenter i USA och att jag kanske (antagligen) kommer få frågan om jag kan tänka mig något annat land i reserv (haha, kommer säga nej där, jag vill åka till USA. Eller, Thailand skulle vara coolt, men dit får jag inte åka så det går bort) och så frågade hon hur jag skulle ställa mig till om familjen är religiös, eller om det är ett homosexuellt par, en ensamstående förälder eller om familjen vill ta emot två studenter. I sånna fall får man alltid chans att "tacka nej" till familjen, om det är en "vanlig" familj så att säga, dvs mamma pappa barn, blir man tilldelad den familj som väljer en. Sedan pratade vi lite om utbyten rent allmänt och om att vara värdfamilj, eftersom YFU är en ideell organisation vill de jättegärna att fler tar emot studenter eftersom det är grunden inom YFU, så det ska vi fundera på. Det skulle vara kul, fast inte aktuellt förän jag kommer hem (då får jag ett syskon :) ).
Det hela tog ungefär femtio minuter och hon som intevjuade mig sa att hon absolut skulle rekomendera mig till kontoret!
Jag borde få besked inom ett par-3-4 veckor (4 veckor låter väldigt lång tid...). Blir man antagen ska man göra både en läkar-och tandläkarundersökning, och jag ska ändå till tandläkaren om ungefär en vecka och hinner jag få papprena som ska fyllas i innan detär det ju toppen, annars måste jag gå dit igen. Hon sa att jag kunde ringa kontoret på fredag och höra med dem och kolla om jag blivit antagen, så förhoppningsvis blir jag det och hinner få alla papper och behöver bara göra ett besök hos tandläkaren.
Samtidigt som det skulle vara skönt att kunna ta med alla papper dit på en gång vill jag vänta på skriftligt besked om jag blivit antagen, tänk vad spännande varje dag man åker hem tills den dagen det kommer... Och nu låter det som att jag är helt hundra på att bli antagen, men jag hoppas, och som intervjuaren sa, de flesta som inte får åka är de som inte är mogna eller inte har en realistisk bild över utbytessåret, och det har jag. Så jag hoppas verkligen!
Intervjutid :)
Wish me good luck
Om att vilja åka.
I en tråd på utbytesstudent.se/forumo/ pågår det en diskusion om att åka eller inte. Jag har aldrig upplevt varken någon extrem utbytesmania eller befunnit mig i djupa svackor gällande att lämna allt för i princip vind och våg, och nu i höst har utbytesåret liksom... flytit iväg. Jag har inte tänk på det så mycket, inte varit jättetaggad på att åka, jag har mer känt typ "ja jag ska förhoppningsvis åka till USA nästa år, det blir bra, och dessutom orkar jag inte börja IB på riktigt i höst, blir skönt om jag kan vänta ett år". Har varit ganska neutral helt enkelt.
Det har gjort att jag nu börjar tänka lite, har skickat in papper till YFU och väntar på intervju, och det har slagit mig att tänk om jag inte kan åka. Om YFU inte har platser. Om jag inte blir antagen. Vad händer då? Bryr jag mig? Såklart jag gör, jag vill åka. Har velat åka i flera år och skulle bli så ledsen och besviken om jag inte fick åka.
Som en tjej på forumet sa, och som passar så perfekt till det jag försöker uttrycka men som inte går så bra;
"Jo visst, de kommer alltid fler chanser. Men man kan ju inte skjuta upp sitt liv och sina drömmar därför. Man kan inte veta förens man har provat, självklart är det så mycket enklare att leva kvar i det säkra, men egentligen vad har man att förlora genom att försöka? Därför tycker jag inte att man ska ge upp en dröm förens man är helt säker på att man inte längre har kvar drömen."
Även om jag tvekar, så vet jag innerst inne att det är som sagt rätt det här, jag kommer inte ångra mig. Det kommer bli bra i vilket fall i slutändan liksom, hur mycket jag än antagligen kommer hinna tvivla innan jag faktiskt sitter där på planet och inte har någon chans att ångra mig.
Det får bli ett herrans snabbt inlägg det här...
... ska nämligen precis iväg på träning, är redan lite sen och jag har inte bytt om än. Blir till att cykla räser till hallen sen ;)
I alla fall så ringde jag YFU idag, och fick veta att den som är ansvarig för intervjuerna kommer tillbaka på måndag. Då ska hon ringa mig så ska vi bestämma tid för intervju, blev erbjuden telefonintervju ikväll eller imorgon, men jag tackade nej och sa att det skulle kännas bättre med en riktigt, det är lättare att prata ansikte mot ansikte. Det höll tjejen på YFU med om, det är så de föredrar att göra.
Grått nytt hår alla!
Tänkte att det kan vara kul med en liten sammanfattning av förra året såhär i början av det nya, sånt är kul tycker jag. :) Så:
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, flera saker. Reste utomlands själv för första gången och virkade amigurumi till exempel.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade bara två och nej, de höll jag inte. Eller man kan säga att jag höll det ena lite halvt.
Vilka länder besökte du?
Italien, Tyskland, Danmark, Schweiz och Frankrike (fast det var bara Italien och Tyskland jag verkligen stannade i, dvs jag spenderade mer tid än att sitta på en buss åkandes genom landet där)
Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Ja, jag vill träffa folk jag inte träffat i år.
Vilket/vilka datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
14 maj (badade i havet i Tyskland, det var 7 grader varmt), 11 juni (skolavslutning) och 12 juni (åkte till Milano)
Största misstaget?
Oj jag kommer faktiskt inte ihåg, men å andra sidan, då kan det inte vara så farligt heller.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Fick en sträckning i baksida lår i början av året som tog flera månader att bli av med helt, det var inte så kul. Fick pencilin mot några konstiga utslag på händerna/armarna under hösten.
Bästa köpet?
Mina rosa byxor.
Vad spenderade du mest pengar på?
Måste nog svara kläder, men inte ens där gick det åt särskilt mycket pengar.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Såklart :)
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Waka Waka Esto es Africa (Shakira), Dear Bobbie (Yellowcard) och Best Friends (Miley Cyrus)
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Läst, har läst på tok för lite...
Hur tillbringar du julen?
Hos min moster med familjen och mosters sambos familj.
Blev du kär i år?
Nope.
Favoritprogram på TV?
Vampire Diaries
Bästa boken du läste i år?
Harry Potter och Dödsrelikerna, följd av Hungerspelen del 1 och 2.
Något du önskade dig som du fick?
Resor, ipod, underbara stunder, mina betyg osv.
Något du önskade dig men inte fick?
En SI-pinne med mitt födelsedatum som nummer men det numret var redan taget.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Färgglatt, blandat, rosa, hoppigt.
Vad fick dig att må bra?
Glädje, träning, närstående
Vilken kändis var du mest sugen på?
2010 har varit ett ”kändisfritt” år, har liksom inte brytt mig om kändisar.
De bästa nya människorna du lärde känna.
Ingen nämnd ingen glömd :)
& till sist - är du nöjd med året?
Otroligt nöjd!
